Vad gör det​

​

Vad gör det med ett barn, att växa upp bakom murar,

att se fågelns hisnande frihet och havets gränslösa vidder,

men själv inte kunna komma ut.

 

Vad gör det med ett barn när eviga bomber faller från himlen

och hemmet blir träffat. När allt som är kvar är sten, damm
– detta oändliga damm – och den eviga lukten av död.

 

Vad gör det med ett barn, att behöva lämna sitt hem,
stoppa ytterdörrens nyckel i väskan och tvingas leta efter
den säkra plats som inte finns att få.

 

Vad gör det med ett barn när drömmen om skolan går upp i rök

i ett nattligt flyganfall, och platsen som gav kunskap, lek och skratt inte längre finns.

 

Vad gör det med ett barn att slitas sönder av hunger och törst

och veta att maten väntar på andra sidan muren,

men ingen ser till att den kommer fram.

 

Vad gör det med ett barn att i det tunna tältets skydd 

höra storasysterns sagor till ekot av missiler, 

att säga god natt och inte veta om det är för gott.

 

Vad gör det med ett barn när storasysterns röst tystas för evigt,

av en vinande kula

under den ändlösa jakten på mat.

​

Vad gör det med ett barn att möta pulvret från himlen,

det som ser ut som mjöl till efterlängtat bröd, men som får

huden på de utsträckta händerna att koka och köttet att brinna.

 

Vad gör det med ett barn, att bli grävd ur rasmassorna,

men i överlevandets glädje inse att systrarna, bröderna och föräldrarna, alla har dödats.

​

Vad gör det med ett barn när framtidsdrömmarna krossas,

då det söndertrasade benet amputeras utan bedövning

och utan en pappa eller mamma att hålla i hand.

​

Vad gör det med ett barn när mardrömmen inte har ett slut,

när död och förstörelse blir vardag, när oro, bomber och prickskyttar sliter isär, men ingen finns för att lappa ihop.

Å rädslan, värmen, hungern och törsten gör barnet så trött, så trött.

 

Och vad gör det med oss, när vi dag efter dag är tysta.

Då vi väljer att vända bort blicken från barnet.

När vi inte orkar känna, utan bara klickar bort.

​

© Anna-Klara Mehlich

​